Mina förfäder hade skämts över mig.

Planeringsdag idag igen så jag var hemma med bägge kidsen. Dagen började väldans mysig med mysfrukost framför Bolibompa och lek här hemma. Sen gick vi ut och jag lät Vilgot bestämma vad vi skulle göra, det blev titta på tåg och grävmaskiner. Jag älskar att bo i sthlm där det byggs konstant. Väl tillbaka i huset ser vi att hissen inte fungerar. Okej. Lämnar syskonvagnen i förrådet och bär en bebis. väska och håller 2,5-åring (alla i full vintermundering) i handen uppför fyra trappor. En aning svettigt.

Väl hemma upptäcker jag att strömmen gått. Detta händer kanske en gång i månaden minst så man borde ju vara van men fasiken vad sur jag blir. Det är ju mörkt ute så vi ser ingenting inne i hallen, det är redan kallt i lägenheten och ingenting funkar. Jag byter blöjor i mörkret och svär tyst för mig själv. Inser då att klockan är snart 11, inga hushållsapparater är funktionsdugliga och barnen är både hungriga och trötta. Jag får panik och vill bara sjunka ner i ett hål i marken. Jag inser att jag verkligen inte kan göra något här hemma, vi kan inte tända nån eld i öppna spisen eller äta nån ordentlig mat som mättar oss allihopa. Året är 2014 och jag kan inte göra ett smack. Mina småländska förfäder vände sig nog i graven när de såg hur handlingsförlamad jag blev här hemma.

Vad gjorde vi då?

Vi stack till Burger King, mötte upp barnafadern och åt hamburgare mitt i veckan. Vilgot fick en ballong, pommes frites och en leksak. Jag fick lugn i själen och fick dippa pommes. En bra dag.

Processed with VSCOcam with b1 preset

Annonser

”Vi har rätt till bra service!” och andra saker jag definitivt inte sa efter mina förlossningar.

I senaste Mama fanns det ett reportage om hur mammor idag (inte alla, men fler och fler tydligen)eftersträvar en mer serviceinriktad förlossning och eftervård. Ni vet, lyxigare rum, godare mat, badkar på rummet osv osv. I artikeln får man möta två mammor som ger sin syn på det hela och den ena mamman proklamerar ”Vi har rätt till bra service!!” och är väldigt besviken på sin eftervård. I just hennes fall var det ostädat på rummet, maten var dålig och de fick slänga sina blöjor själva. Ehm okej. Att det är ostädat köper jag att hon är arg över. I hennes fall hade de borrat på rummet så det var byggdamm i rummet vilket kanske inte känns helt kul när man har en liten nyföding på plats. Men alltså, klaga på maten? Klaga på att man får slänga blöjorna själva? Använda ordet SERVICE i samband med förlossning och eftervård?

Jag vet inte, men nåt känns rätt skevt där. Jag kan helt ärligt säga att vid mina förlossningar har jag nog inte tänkt på huruvida jag fått bra service eller inte en endaste gång. För min del är inte service en del av förlossningsvården. Jag vill ha en utvilad barnmorska och känna mig trygg i den här extremt utlämnande situationen man befinner sig i. Jag är ingen kund som alltid har rätt, jag är ju en patient som litar på att de med kunskapen ska hjälpa mig att föda fram en bebis på säkrast möjliga sätt. Och eftervården sen då? Vid mitt BB, Danderyds sjukhus, får man bo på ett patienthotell som det så tjusigt heter. Man får ett eget litet rum, ens partner får bo där också och man är rätt självgående. Man får slänga sina blöjor själv, maten var helt okej (om jag ska vara ärlig var maten nåt av det sista jag tänkte på pga extrem trötthet, trasig kropp och BEBIS. Jag var bara orolig över att gå och bajsa för första gången efter förlossningen. Aj.) och det är ju inget riktigt hotellrum direkt.

Men vet ni vad? Det kanske inte är det man ska lägga krutet på? Istället för att som här i Sthlm, satsa på privatBB som erbjuder lyxrum (BB Sophia) kanske vi verkligen ska satsa på barnmorskorna? Se till att deras arbetssituation är så bra som möjligt så att man känner sig trygg under sin förlossning. Lägga resurser på det istället för att de som föder ska få så bra service som möjligt? Jag vill ha bra service när jag äter på restaurang, inte när jag föder fram en fyrakilos bebis tack.

Vi gör så gott vi kan.

Gick in på Facebook ikväll och där delades ännu en sån här artikel upp. Ni vet såna artiklar där föräldrar, som vet bäst, läxar upp andra föräldrar om hur de ska uppfostra sina ungar och vad som är rätt och fel. Jag vet inte hur många såna här artiklar som delas i min feed. Barn behandlas som kungar, ingen kan uppfostra dem, de får snabbmakaroner istället för quinoa och blir små sockerstinna monster med inlärningssvårigheter pga detta. Just den här artikeln idag skrevs av en nybliven mamma till en tre månader gammal bebis som skuldbelade föräldrar som skolar in barn på förskolan tidigt, runt ett år. Författaren var själv förskollärare och tyckte att det är mycket bättre för barnen att vara hemma med sina föräldrar då mycket av det de gör på förskolan kan man göra hemma själv och BÄTTRE (hej, sparka ner på din egen profession).

Nej jag vet inte alltså men jag är så OTROLIGT trött på föräldrar som skuldbelägger andra föräldrar. Alla familjer har olika förutsättningar, vad som fungerar i en familj kanske inte går alls i en annan. Vissa familjer måste skola in sina barn tidigt av olika anledningar, det kan vara av ekonomiska skäl eller av andra skäl som vi faktiskt inte har en jäkla aning om.

Det enda de här artiklarna ger mig är dåligt samvete. Varje kväll efter kidsen har lagt sig brukar jag gå igenom dagen i mitt huvud, ni vet gå igenom allt vi hittat på. Vad vi har bråkat om, vad som var roligt och om det fanns något jag skulle gjort annorlunda. Det finns det nästan alltid, typ att jag skulle varit lite mer konsekvent när V tjatatjatatjatade om mer pepparkakor och jag gav med mig för att han såg så gullig ut, eller att man kanske skulle ha gnällt lite mindre om något helt oviktigt såhär i efterhand. När jag då läser en sån här jäkla artikel som nån vill dela på Facebook, för att visa hur duktig hen själv är som har FÖRSTÅTT det här, då får jag dåligt samvete.

Jag får dåligt samvete för att :

  • Tusan, vi äter ju rätt mycket pasta om veckorna. Väldigt mycket till och med.
  • Grönsaker är vi rätt dåliga på också.
  • Quinoa har V aldrig smakat. Inte jag heller när jag tänker efter, har stavat fel vid varje tillfälle det nämns i det här inlägget.
  • V går på förskola fast han egentligen skulle kunna vara hemma med mig.
  • Jag tycker det är rätt skönt att han går de få timmarna han går och att vi bor i en kommun där han får gå mer än de vanliga 15 timmars-veckorna som verkar vara standard.
  • Vi är rätt slappa med uppfostransbiten. Inte superslappa direkt men konsekvenstänket är ju sådär i det här hushållet.

Men vet ni vad, vi gör så gott vi kan. Alla föräldrar gör så gott de kan. Det viktigaste för mig är ändå att barnen har mat på bordet (även om det är pulvermos) och att de har föräldrar som älskar dem och skulle göra allt för dem. Att de växer upp till att bli självständiga, empatiska små människor även fast de skolades in på förskola vid 14 månader. Vi gör så gott vi kan allihopa. Jag gör så gott jag kan.

Inspirerande.

I de bloggar jag läser händer det så himla mycket grejer just nu. Inspirerande och stora grejer. Sandra gör succé med hennes bok, Moa och Matildas podcast är hur bra som helst och de har startat ett företag, Madeleine har öppnat en så himla fin affär i Kalmar och Clara släpper både en inspirerande barnbok samt medverkar i De obekväma, ett program som jag och min sambo inte kunnat sluta prata om sen vi såg det. Vi vill också leva så ju men mer om det en annan gång.

Dessa bloggare är så otroligt inspirerande och jag blir både peppad och lite stressad samtidigt av det.

Just nu är jag föräldraledig för andra gången. Jag läser i tidningar och på andra ställen om kvinnor som under sin föräldraledighet hittat sin nisch, startat företag eller skrivit böcker för den delen. Otroligt driftigt. Under min första ledighet med V gjorde jag ingenting förutom att just vara mamma vilket var nog med jobb. V sov ju nästan aldrig om dagarna så det fanns helt enkelt ingen tid för något annat. Nu med E hade jag en annan ambition, jag skrev in mig på en skrivkurs och tänkte att nu, nu hade jag ju tid att skriva!E sov ju om dagarna och jag hade ju all tid i världen! Nja. Jag läste kursen i 2 månader och den var väldigt bra och jag började skriva en del men insåg rätt snabbt att jag aldrig skulle kunna hålla uppe den studietakten som krävdes för att det skulle bli nåt bra av det hela. Så nu sitter jag här. Förmodligen kommer jag ju inte vara föräldraledig något mer efter den här gången men jag tänker inte stressa upp mig över vad jag hade kunnat göra utan istället njuta och vara tacksam över att jag faktiskt kan hänga med min lilla bebis istället. Jag får helt enkelt inse att jag inte är så pass driftig som de där mammorna som startar företag och skriver romaner när deras bebisar sover. När min bebis sover sover jag med, alternativt duschar eller tittar på TV.

Jag får fortsätta bli inspirerad av grymma bloggare tills jag hittar min grej, det jag brinner för och vill lägga energi och min dyrbara tid på. Fram tills dess ska jag sniffa bebisnacke och hänga med världens härligaste lilla 2-åring, det andra löser sig i slutändan.

 

the end of an era.

Innan har jag och sambon kunnat äta godis hej friskt här hemma då V inte varit intresserad ett dugg. Vi har smaskat i oss chips, gott och blandat och lösgodis och om V har visat sig nyfiken har vi sagt ”blääää” och pekat på godiset. INTE DIREKT PEDAGOGISKT NEJ men vi gillar ju vårt godis och vill inte skapa ett lite sockerstinnt monster här hemma. Men det var som sagt innan. Igår satt jag i soffan och smaskade på en choklapralin med kaffesmak från Anthon Berg. Njöööt lite och hade precis tagit en liten tugga av den.

V kommer fram, tar helt sonika pralinen ut min hand och stoppar in den i hans mun och tuggar liksom demonstrativt. Jag sa : Blääää. Han ba’ : Nej blä. Sen smaskade han i sig hela pralinen (kaffesmak?!?Gillar ens ungar det?) och går därifrån. Kvar satt en moder i soffan totalt ägd. Nu blir det inget godis i detta hus mer, i alla fall inte innan läggdags och nu har ungen fått blodad tand. Sockret kommer vinna till slut.

 

En annan äter ju praliner på hemlighuset dårå.

Man vet att man börjar bli i starkt behov av den där jäkla egentiden när man blir lite exalterad av att få gå på toaletten och få ostörd surftid i 10 minuter. Tog till och med en liten chokladbit med mig in. Nåt känns lite fel med att äta praliner på toaletten, det känns ju inte direkt Marie Antoinette dekadent snarare bara…sorgligt.

Jag idag. Eller nej snarare motsatsen till allt du ser på bilden.

20140326-161219.jpg

Nya skor och sandkakor.

20140322-180708.jpg

20140322-180723.jpg

Yes! Våren kom tillbaka till Stockholm! När snön kom nu i veckan trodde jag att jag skulle gå under, hade ju liksom plockat undan både overall och vinterkängor (hej optimist). Men nu, nu är solen tillbaka! Idag firade vi genom att dra in till stan och spendera pengar på en undermålig pannkaksbuffé där vi alla tre blev rätt besvikna och köpa en snordyr skötväska som äntligen rymmer grejer till två blöjbarn. Sen åkte vi hem och lekte ute vid vår lekplats i evigheter. Men det var okej, för SOLEN är ju äntligen här! V fick leka loss i sina nya snygga vårdojor och vi gjorde lite sandkakor och åkte rutschkana innan det var dags att gå in och äta älgfärsburgare. Och nu sover barnen sött och vi ska festa loss på chips, dipp och säsong två av Sherlock.

Bra dag det här.

Ljuvligt.

20140321-115921.jpg
Så här har senaste veckan sett ut. Elsie har mest velat vara nära nära och då är det inte mycket annat man kan hitta på. Vi har mest sovit den här veckan och då blir bloggen rätt lidande.
Det där med blogg100 känns rätt kört va? 😉

Jag är bäst och inte ödmjuk det minsta ikväll.

Mina bedrifter i livet so far:
-tagit studenten med väldans fina betyg
-tagit en lärarexamen
-jobbat som lärare
-gjort heimlichmanöver och därmed förmodligen räddat någons liv.
-fött inte bara ett utan två barn!!

Allt detta bleknar just nu i jämförelse med kvällens bedrift: nattat båda barnen helt själv för första gången. En hand vaggandes storebror i spjälsängen medan den andra handen vaggandes lillasyster på en kudde på golvet. Ge mig applåder, fyrverkerier, en hyllning i Kungsträdgården!!!!
Eller åtminstone, låt dem sova till barnafadern kommer hem och avlöser mig.

I rule!