Inspirerande.

I de bloggar jag läser händer det så himla mycket grejer just nu. Inspirerande och stora grejer. Sandra gör succé med hennes bok, Moa och Matildas podcast är hur bra som helst och de har startat ett företag, Madeleine har öppnat en så himla fin affär i Kalmar och Clara släpper både en inspirerande barnbok samt medverkar i De obekväma, ett program som jag och min sambo inte kunnat sluta prata om sen vi såg det. Vi vill också leva så ju men mer om det en annan gång.

Dessa bloggare är så otroligt inspirerande och jag blir både peppad och lite stressad samtidigt av det.

Just nu är jag föräldraledig för andra gången. Jag läser i tidningar och på andra ställen om kvinnor som under sin föräldraledighet hittat sin nisch, startat företag eller skrivit böcker för den delen. Otroligt driftigt. Under min första ledighet med V gjorde jag ingenting förutom att just vara mamma vilket var nog med jobb. V sov ju nästan aldrig om dagarna så det fanns helt enkelt ingen tid för något annat. Nu med E hade jag en annan ambition, jag skrev in mig på en skrivkurs och tänkte att nu, nu hade jag ju tid att skriva!E sov ju om dagarna och jag hade ju all tid i världen! Nja. Jag läste kursen i 2 månader och den var väldigt bra och jag började skriva en del men insåg rätt snabbt att jag aldrig skulle kunna hålla uppe den studietakten som krävdes för att det skulle bli nåt bra av det hela. Så nu sitter jag här. Förmodligen kommer jag ju inte vara föräldraledig något mer efter den här gången men jag tänker inte stressa upp mig över vad jag hade kunnat göra utan istället njuta och vara tacksam över att jag faktiskt kan hänga med min lilla bebis istället. Jag får helt enkelt inse att jag inte är så pass driftig som de där mammorna som startar företag och skriver romaner när deras bebisar sover. När min bebis sover sover jag med, alternativt duschar eller tittar på TV.

Jag får fortsätta bli inspirerad av grymma bloggare tills jag hittar min grej, det jag brinner för och vill lägga energi och min dyrbara tid på. Fram tills dess ska jag sniffa bebisnacke och hänga med världens härligaste lilla 2-åring, det andra löser sig i slutändan.

 

Saker jag är tacksam mot min sambo för:

1. Befruktat mina ägg vilket lett till att vi fått två fantastiska små barn.

2. Har valt att leva resten av sitt liv tillsammans med mig av alla människor. Jag är ju awesome, men vad roligt ändå att han ville vara med mig. Jag kan ju inte tänka mig en bättre snubbe än honom så det löste ju sig rätt bra måste jag ändå säga.

3. Introducerat mig för Doctor Who. Ni förstår nog inte hur besatt jag blivit av den här serien. Vi började titta i typ december och nu har vi bara några avsnitt kvar av säsong sju. Vi tittar bara på de nya säsongerna och det är SÅ OTROLIGT BRA. Jag gråter och skrattar om vartannat, men mest gråter jag. Den har en bra hjälte, bra kvinnoroller som är betydligt mer än bara ett pretty face och sen är det inte så jäkla mycket sex och action hela tiden. Äventyrligt, spännande med så otroligt mycket hjärta. Jag älskar skiten.

Och hjälp vad mycket fans det finns där ute som älskar serien ännu mer än mig. Sök på Doctor Who på Pinterest eller valfri Tumblr så kommer ni förstå. Älskar fanatiska fans.

20140429-142526.jpg

20140429-153143.jpg

2 måndagstips.

Hej hej!

Här kommer 2 små måndagstips om man inte är så pepp på att vara ute i solen eller helt enkelt vill se några bra grejer:

Babel-intervju med Steven Moffat!

Om ni som jag älskar Sherlock och Doctor Who är den här intervjun med dess manusförfattare Steven Moffat väldigt underhållande! Ett plus för att Jessica Gedin verkar så himla starstruck! 🙂

 

”Do you like kissing”

Genusfotografens senaste inlägg om skitföretaget American Apparel där en tidigare anställd berättar om hur vidrig arbetsmiljön är där. Ytterligare ett skäl till att bojkotta skiten.

Så jäkla unken reklam.

 

 

Hejdå helgen.

Skönt med måndag imorgon. Efter en helg med dåligt humör, stress och känslan av att vara världens sämsta morsa ska det bli skönt med en ny vecka imorgon. Jag önskar att jag kunde hantera trotset här hemma på ett avslappnat och coolt sätt men jag blir snart helt knäckt av det. Trots alltså, inte så roligt som man kunde tro. Jag blir mest irriterad av det, inte på V då, utan jag tar ut det på sambon istället. Stackarn, har inte varit nån höjdarhelg för nån här hemma. Eller jo, Elsie som har börjat utforska sin röst och skrattar mest hela tiden åt sig själv eller sin hysteriskt roliga morsa. Hon har bra humor helt enkelt.
Hoppas ni haft en bättre helg och njutit av sommarvärmen, till Valborg skulle det ju försvinna…:(

På spaning efter den egentid som flytt.

Hemmafredag med bägge kidsen. Har aktiverat dem hela dagen med böcker, bilar, liten utflykt till byggarbetsplatsen utanför huset, tittat på lamm, lagat middag, bytt blöjor och nattat storebror. Nu försöker jag få lillasyster att vilja sova lite hon med så att jag kan få den där ljuvliga värdefulla halvtimmen för mig själv. Är det för mycket att begära universum?

ätstört.

Jag såg på nyheterna igår att var femte ung tjej lider av ätstörningar i nån form. Var femte ung tjej! En av fem, det är rätt många unga tjejer det. Det sorgliga är att jag inte tror att någon är speciellt förvånad över siffrorna, vi känner nog alla till någon med nån ätstörningsproblematik eller så har vi själva upplevt det. Jag har inte haft några allvarliga ätstörningar men jag har verkligen inte haft ett okomplicerat förhållande till min kropp. Under mina tonår hade jag lite komplex över min putmage och mina icke-existerande bröst. Jag försökte göra hundra situps varje kväll men då det varken gjorde från eller till sket jag till slut i dem och gick och klämde på min mage i spegeln när ingen såg.

När jag var runt 19-20 började jag konsumera modetidningar och skvallerblaskor i en rasande fart. Jag läste Elle som om det vore min bibel och drömde om att ha Keira Knightleys kropp. Hon hade ju heller inga bröst men hon var ju pinnsmal så då såg det okej ut. Att ha små bröst och lite fett på kroppen var i mina ögon inte speciellt fint alls. Jag började även köpa Veckans Nu och liknande tidningar som var rätt nya då och där stod det nästan alltid om ”kändisdieter” och hur kändisarna åt och tränade för att kunna ha size zero. Jag flyttade hemifrån och började mixtra med maten. Köpte hem pulverdiet, åt enbart äggröror och drack vatten konstant för att fylla upp magen och inte känna mig hungrig. Tack och lov är jag inte en uthållig människa. När min knäppa diet inte gav nåt resultat(jag tränade ingenting utan bara ”svälte” mig lite lätt), tröttnade jag. Jag sket i pulvret som var DYRT och gick ut och festade och köpte öl och bakfyllepizza för pengarna istället. Inte speciellt hälsosamt så här i efterhand men hellre köpa öl och pizza än att sitta hemma och svälta sig om kvällarna. I den här vevan träffade jag också M. Han älskade min kropp precis som den såg ut och först då började jag också bli snäll mot min kropp. Är inte det rätt sjukt? Att i mitt fall behövde jag min killes bekräftelse på att min kropp var fin som den var, kunde inte jag ha kommit på det själv? Det är ju HELT sjukt.

Men den stora grejen som fått mig att helt skita i hur smal eller tjock jag är, är att få barn. Min kropp kommer aldrig se ut som den gjorde innan jag födde mina två barn. Jag har bristningar lite här och där, magen är en mysig degig liten sak och mina bröst är ju faktiskt större men ser rätt roliga ut nu. Men jag kan faktiskt helt ärligt säga att jag aldrig varit så stolt över min kropp som jag är nu. För det första är den ju rent ut sagt AWESOME, tänk vad den har varit med om liksom! Den har burit två barn! Och för det andra har jag verkligen inte tiden till att noja över min putmage. Med all två-årstrots och amningsmaraton här hemma finns inte tid till att noja sig över en sån sak.

Och nu när beach 2014 närmar sig kunde jag faktiskt inte bry mig mindre.  Jag vill äta hälsosamt och träna måttligt så att jag känner mig stark och att jag mår bra. Men jag tänker inte sitta på stranden med en handduk virad om mig för att jag tycker att jag ser tjock ut. Vad sänder det för signaler till mina barn, till min dotter? Jag vill inte att hon ska bli en av de där flickorna med ätstörningar, jag vill att hon ska tycka om sig själv och sin kropp och inse att det finns så många andra saker att lägga sin energi på här i livet. Men det är ju skitsvårt. Jag kommer inte att kunna skydda henne ifrån allt, hon kommer med största säkerhet må dåligt över sin kropp och jämföra den med andras och klämma och känna framför spegeln.  Jag hoppas bara att jag kan ge henne en så bra grund att stå på som möjligt så att hon kan till slut bara skita i det. För i slutändan betyder ju en putmage inte ett jäkla dugg.

april april.

IMG_0504
Jag ser att senaste gången jag var här inne och skrev var den 1:a april. Snart en hel månad sen med andra ord, vart har jag hållit hus kanske ni undrar? April har varit rätt jobbig faktiskt, väldigt lite sömn och mycket trots och slitiga dagar. Sambon åkte iväg på kryssning över natten (skolgrej) vilket jag försökte unna honom men när man inte ens kan minnas senaste natten med ostörd sömn eller en måltid där jag har suttit ner och tagit det lugnt i mer än 2 min var det rätt svårt måste jag erkänna. Och nu i påsk skulle vi äntligen åka hem till Småland i en vecka för att ”ladda batterierna” som det heter och vad händer då? Jag får en djävulsk magsjuka som däckar mig i början av veckan och sen blir Elsie sjuk för första gången med hög feber vilket ledde till många sömnlösa nätter.

Vi hann i alla fall med Elsies dop som blev väldigt lyckat, solen sken och bägge barnen var friska och glada. Nu är vi tillbaka i vardagslunket igen men rätt möra hela familjen och speciellt jag. Jag skulle ju inte tacka nej till en spahelg nånstans om man säger så…

Men solen skiner och kidsen är friska och glada så det är ju ändå det viktigaste. Jag får sova sen när de blir tonåringar.

*gör high five till tonårs-Rebecca*

Woho! Dawsons Creek finns nu på Netflix! När jag var 13-14 drömde jag om att även jag skulle kunna se den här serien men eftersom vi inte hade 3:an (kommer ni ihåg den tiden det inte var självklart att man hade alla kanaler?) kunde jag inte se den. Jag gick ibland över till min granne över gatan som hade 3:an men hon ville ju aldrig titta på Dawsons…:(

Men nu, NU, 15 år senare ska äntligen min inre tonåring få sin önskan uppfylld. Nu kör vi, de tre första säsongerna ligger ute nu!

En annan supernostalgisk grej, Roswell finns även den på Netflix! Älskade den här serien när den gick på eftermiddagarna när man gick i nian, första året på gymnasiet? Kommer inte riktigt ihåg när men oj vad jag tyckte den var bra. Vågar dock inte se om den för man kanske blir grymt besviken när man ser om den…

Oj, glömde ju bort att både Katherine Heigl och Claire i ”Lost” var med här! Har även ett svagt minne av att jag tyckte att killen längst till höger var typ snyggast i världen…nu: not so much.

man önskar ju nästan att det vore ett skämt.

Idag är det 1:a april och när jag läser runt på olika bloggar och nyhetssajter önskar jag att det jag läste var ett skämt. Ännu en våldtäktsdom där männen går fria, den som fick mycket uppmärksamhet var ju den igår när en 16-årig kille höll en soft air gun mot en jämnårig tjejs huvud samtidigt som han tvingade henne till sex. Han blev frikänd för han trodde ju att det var ”en lek” och ”hon var med på det”. Jag blir så himla trött och framför allt arg. Vad är detta för samhälle där våldtäktsmän går fria för att de inte förstod att hon inte ville osv? Varför blir inte män mer rasande? Det idiotförklarar ju män, alla dessa friande domar, män är ju uppenbarligen sinnessvaga djur som inte förstår tjejens motstånd eller kan kontrollera sina drifter. Varför släpper vi ens ut män på gatorna?

Nej men allvarligt talat, något är ju allvarligt fel i vårt rättsystem när sånt här händer? Vad hände med samtyckeslagen?Vill vi verkligen att våra barn ska växa upp i ett samhälle där våldtäkt tydligen är helt okej, där ett NEJ uppenbarligen inte betyder nej om killen inte förstår det? Nej, det måste bli en ändring.

En röst på FI har aldrig känts så rätt som det gör just nu.