30-årskris?

Min kille fyller år om två veckor. Då blir han 28 år vilket jag fyllde i vintras. En kompis hade frågat honom om han kände av en begynnande 30-årskris varpå min kille hade sagt nej då han hade hunnit med rätt mycket av det man kan göra innan man fyllt 30( typ fått barn(!), förlovat sig). Jag känner likadant, jag har ingen direkt kris inför att fylla 30 nästa år. Jag har två barn, har en examen, är förlovad med en kille jag varit ihop med de senaste 7 åren. Med andra ord har jag hunnit med en del ändå av det jag nog hade velat göra innan jag fyllde 30. Några saker är kvar dock: bröllop, åka till New York och hitta drömhuset hade varit fint det också men det finns det tid till. Det behövs inte göras innan 30.

Men grejen är att jag vet ju att jag är 28 år och när jag ser på mina barn känner jag ju mig vuxen men för det mesta känns det som att vi leker vuxna. Vi leker mamma, pappa barn och jag känner mig för det mesta som typ 16-17 mentalt. Undrar när man slutar känna så egentligen? Jag trodde ju att barnalstring skulle råda bot på det men jag får väl vänta tills jag blir farmor eller mormor.

Ja det här var ju ett väldigt flummigt och nödvändigt inlägg *blir stressad av det här med blogg100 och att producera något varje dag*

Nu: ett litet glas vin och doctor who (som för övrigt förtjänar ett eller hundra egna inlägg då det är typ det bästa jag vet för tillfället.)

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s